Onödigt vetande

I onsdags var läsarstatistiken högre än på länge. I fredags var det jumboplats som gällde. Kanske hade läsarantalet hållt i sig om det där nya jobbet var något glamouröst fashionjobb i huvudstaden istället för att vara ett simpelt butiksjobb på en outlet. Förmodlingen hade det varit så.

Nu startade jag ju inte bloggen för att bli rik och berömd utan för att min mor skulle få lite visuell nyhetsupdate när jag som ung och naiv flicka (yngre och naivare) flyttade till Stockholm. På den tiden när barn fortfarande var barn och inte vuxna i minatyr och Boten Anna var låten som etsade sig fast i allas hjärnor.

Trots detta känner man sig ändå lite mindre omtyckt varje gång läsarantalet sjunker...tror minsann jag lider av den där karriärssjukan som var och varannan åttiotalist tycks lida av. Existera, prestera och lev det goda livet. Annars är du bara en i mängden och det vore ju förfärligt tråkigt, eller?

Har sedan barnsben haft en, vad ska man säga, vision eller mer en magkänsla om hur mitt liv kommer te sig. Antingen kommer jag bli en framgångsrik kvinna eller dö ung. Vet att det låter väldigt brutalt och ganska pretentiöst men min magkänsla har sällan fel. Magkänslan säger också att veckan som väntar kommer innehålla många nyheter...den som lever (och läser min blogg) får se.




Johanna is: trouble in paradise(?).