Hoppfullt


Jag lever, men det är knappt. När klockan ringde 05.40 i morse ville jag bara slänga idiotklockan i väggen, lägga armen om mannen bredvid mig och sova i många timmar till. Det var vad jag ville göra. Vad jag däremot var tvungen att göra var att studsa upp ur sängen, klä på mig och springa till vagnen för idag var det dags för ominventering. Efter elva timmar på jobbet var det dags att åka hem och ladda batterierna i någon timme innan det var dags för dagens happening...anställningsintervjun.

Rödsprängda ögon och ett tungt huvud till trots så kändes det riktigt, riktigt bra. Hoppas min magkänsla stämmer nu bara. I början av nästa vecka faller domen.



Johanna is: belönade sig själv med ett par glas mjölk och kanegifflar kvällen till ära. När sockerchocken gått ur kroppen kommer jag däcka som en klubbad säl.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback