Onödigt vetande

Min helg har varit underbar. Nästintill helt perfekt. Om man bortser från en sak. Efter en fullspäckad lördag hamnade jag ute i ödemarken (aka Mjörn) hos en kompis som jag inte har träffat på evigheters evigheter. Det fanns mycket att snacka om och tiden bara flög iväg. När jag väl satte mig i bilen var jag så trött att jag helst av allt ville teleportera mig till sängen på sekunden. Men eftersom teleportern fortfarande inte är uppfunnen fanns det bara ett sätt att komma hem fortare. Att trycka lite extra på gaspedalen. Vägarna var helt öde och jag satt där och diggade till radion.

Fast vägarna var inte helt tomma. Gömda i det kompakta mörkret på Tjörnbron stod det två poliser. Med fartmätare. Så efter ha varit en laglydig medborgare med ett körkort i plånboken i över fyra år åkte jag dit för fortkörning. Notan? Nästan exakt samma summa som jag kommer få tillbaka i skatteåterbäring...dvs ett femsiffrigt belopp.

Mina turnummer har alltid varit fyra och tio, men efter den incidenten som inträffade fyra minuter in på den tionde dagen i årets fjärde månad känner jag att det kanske är dags att byta turnummer. Och börja fokusera mer på hastighetsmätaren.



Johanna is: min far körde bil till sin egen uppkörning. Min mor har (bortsett från EN parkeringsböter) aldrig klantat sig när det kommer till att hantera ett motordrivet fordon. Jag verkar ha blivit något därimellan.