Onödigt vetande

Hej. Ville bara säga att jag lever, men någon lust att blogga har jag inte för stunden. I stället får ni nöja er med en en bild från dagens badutflykt. På återseende.

 

Av statistiken att döma har jag sju trogna läsare som har varit inne på bloggen de senaste dagarna. Snart ikapp Kissies läsarstatistik med andra ord. NOT. Men det är ju inte därför jag skriver. Jag skriver för att få ventilera.

Hittills har sjukskrivningen gått oväntat bra men nu börjar biverkningarna av medicinen komma krypande. Muntorrhet, avtagande aptit och sömnstörningar. Fast om det stannar där är jag mer än nöjd med tanke på vad man kan råka ut för.

Nästa vecka tas den själsliga rehabilitering till en ny nivå för då pyser jag till västkusten och kommer tillbaka fört 12 augusti. Där kommer det bjudas på lite bad, lite båtliv, lite mat, lite träning, fina vänner och förhoppningsvis mycket skratt.

Bjussar på en bild från i lördags när jag besökte Fotografiska och gick lös på vykorten...

...för att kunna påbörja min fotovägg i köket.

 

Idag kom den slutgiltiga domen. Sjukskrivning fram till semestern och ett obestämt antal månader med så kallade lyckopiller. För ynka 59 kronor kunde jag hämta ut en ask förpackad lycka som ska räcka i tre månader. Färgglad såklart. Har nämligen hört att man ska bli glad av färg?!

 

"Omkring tio procent i befolkningen beräknas ha haft en depression under senaste året. Kvinnor drabbas betydligt oftare än män." -www.vardguiden.se

 

Det är inte fint att säga att du mår dåligt. När vi frågar hur någon mår gör vi det mest av artighetsskäl. Vi bryr oss oftast inte om svaret. Vi tar för givet att det ska bli; - Tack jag mår bra. Hur mår du själv?

Att sedan en ganska stor del av befolkningen går runt och mår skit utan att säga något är en annan femma. Jag är en av dem. Eller jag var en av dem rättare sagt.

Du? Hur kan en ung, vältränad tjej med ett eftertraktat jobb och förstahandskontrakt i huvudstaden må dåligt? Det går väl inte?! Jo, det går. Tro mig, jag är ett levande bevis.

 

Med envishet kommer man långt. Jävligt långt. "Genom att sikta mot det omöjliga, når du högsta graden av det möjliga" som Strindberg sa. Genom att sikta mot det omöjliga, når du högsta graden av det möjliga och du kommer troligen springa in i den berömda väggen på köpet, säger jag. Som ensambarn är jag van att sköta mig själv. Det fanns liksom inte så mycket till val mer än att se till att lyckas med det man företog sig. Något som har präglat mig under hela mitt liv. Kanske är det därför jag valt att bara köra på. Inte lyssnat på min kropp och tänkt att den där nedstämdheten nog ger med sig efter ett tag. I stället valt att träna 5-6 gånger i veckan för att få kroppen att utsöndra dopamin, serotonin och andra "måbra"-hormoner i brist på "äkta" glädje. Det hann gå nästan ett år innan det brast helt och chefen på jobbet insåg att den här tjejen behöver hjälp. De två senaste dagarna har jag fått träffa både sjuksköterska och psykolog och det känns redan bättre. På måndag ska jag träffa en läkare som ska bedöma om jag är arbetsduglig mina sista arbetsdagar fram till semestern eller om jag behöver vila upp mig med start omedelbums.

 

"Du är full av hemligheter och funderingar. Vad vill du göra med ditt liv egentligen?", undrade en kompis häromveckan. Vad jag vill göra vet jag knappt, men däremot vet jag vad jag vill bli. Jag vill bli glad igen. På riktigt. Skratta så att smilgroparna syns och jag tårarna sprutar. Och det vet jag att jag kommer att få göra, för jag har turen att ha väldigt, väldigt fina vänner! Utan er vore jag ingenting.

 

Sist men inte minst vill jag poängtera att jag inte har skrivit det här inlägget för att få sympatier, bara förståelse. Och för att jag är en värdelös talare och mår så mycket bättre när jag får uttrycka mig i skrift.

 

För drygt 6,5 år sedan startade jag upp den här bloggen. På den tiden var "att blogga" något nytt. Sedan kom Blondinbella och varenda unge som (knappt) var skrivkunnig hängde på bloggtåget.
Anledningen till varför jag startade den här bloggen var att min mamma skulle kunna följa sin förälskade,19-åriga dotters samboliv (ja, det ska börjas i tid) i den stora staden Stockholm där hon pluggade till klänningsskräddare.

 

Nu har dottern hunnit bli 25 år och 227 dagar. Återigen bosatt i Stockholm sedan två år tillbaka för att jobba med tygstycken, även kallat "kläder" i folkmun. Till skillnad från förra gången är hon inte det minsta förälskad.

Snarare en samboskadad själ som efter tre års singeliv fortfarande försöker inse det fina med att komma hem till en tom lägenhet kväll, efter kväll. Eller jo. Tre kärlekar finns det faktiskt. Den till Håkan Hellström som är lika stark nu som för 10 år sedan, min närmast fanatiska kärlek till träning och den eviga kärleken till staden där det alltid blåser och regnar på tvären, GÖTEBORG.

 

Detta inte bli något forum för hur vi ska få ett slut på världens orättvisor, politiska diskussioner eller vad som är meningen med livet. Den kommer mer troligt innehålla information om vad jag åt till middag, vad jag lyfte i marklyft, vardagliga iakttagelser och annat strunt.

 

Och skrift i all ära, men om någon där ute är nyfiken på hur jag LÅTER kan ni alltid spola fram ca 11 min in i klippet nedan för att lyssna på mitt gästspel i Fredagsflörten den 17 maj i år. Lyssnade precis på klippet själv för första gången. Skämskudden åkte fram illa kvickt!