Onödigt vetande

"Omkring tio procent i befolkningen beräknas ha haft en depression under senaste året. Kvinnor drabbas betydligt oftare än män." -www.vardguiden.se

 

Det är inte fint att säga att du mår dåligt. När vi frågar hur någon mår gör vi det mest av artighetsskäl. Vi bryr oss oftast inte om svaret. Vi tar för givet att det ska bli; - Tack jag mår bra. Hur mår du själv?

Att sedan en ganska stor del av befolkningen går runt och mår skit utan att säga något är en annan femma. Jag är en av dem. Eller jag var en av dem rättare sagt.

Du? Hur kan en ung, vältränad tjej med ett eftertraktat jobb och förstahandskontrakt i huvudstaden må dåligt? Det går väl inte?! Jo, det går. Tro mig, jag är ett levande bevis.

 

Med envishet kommer man långt. Jävligt långt. "Genom att sikta mot det omöjliga, når du högsta graden av det möjliga" som Strindberg sa. Genom att sikta mot det omöjliga, når du högsta graden av det möjliga och du kommer troligen springa in i den berömda väggen på köpet, säger jag. Som ensambarn är jag van att sköta mig själv. Det fanns liksom inte så mycket till val mer än att se till att lyckas med det man företog sig. Något som har präglat mig under hela mitt liv. Kanske är det därför jag valt att bara köra på. Inte lyssnat på min kropp och tänkt att den där nedstämdheten nog ger med sig efter ett tag. I stället valt att träna 5-6 gånger i veckan för att få kroppen att utsöndra dopamin, serotonin och andra "måbra"-hormoner i brist på "äkta" glädje. Det hann gå nästan ett år innan det brast helt och chefen på jobbet insåg att den här tjejen behöver hjälp. De två senaste dagarna har jag fått träffa både sjuksköterska och psykolog och det känns redan bättre. På måndag ska jag träffa en läkare som ska bedöma om jag är arbetsduglig mina sista arbetsdagar fram till semestern eller om jag behöver vila upp mig med start omedelbums.

 

"Du är full av hemligheter och funderingar. Vad vill du göra med ditt liv egentligen?", undrade en kompis häromveckan. Vad jag vill göra vet jag knappt, men däremot vet jag vad jag vill bli. Jag vill bli glad igen. På riktigt. Skratta så att smilgroparna syns och jag tårarna sprutar. Och det vet jag att jag kommer att få göra, för jag har turen att ha väldigt, väldigt fina vänner! Utan er vore jag ingenting.

 

Sist men inte minst vill jag poängtera att jag inte har skrivit det här inlägget för att få sympatier, bara förståelse. Och för att jag är en värdelös talare och mår så mycket bättre när jag får uttrycka mig i skrift.